Rippremiären 2013

Så var vi hemma igen, efter några underbara dagar i fjällen. Vi åkte iväg på lördag morgon och efter några timmar i bilen så väntade sedan 3,5 timmes brant vandring upp till kalfjället. Det var varmt och svettigt och de 13 kilo plus bössan, hade på något underligt vis förvandlats till 20(!) Jaja, med vetskapen om att det förmodligen skulle bli lättare på hemvägen, så klarar man ju det mesta :)

Släcker törsten i en fjällbäck

När vi närmade oss slutmålet, började Najo vädra och stelnar plötsligt till.

Lite längre fram stötte vi sen upp en kull på 12 ripor! Mycket lovande!!

Skönt att slänga av sej packningen

Efter att ha satt upp tältet, delat på en öl, så blev det en sen middag.

Sedan satt vi bara och njöt av den fina kvällen!

Men när solen gick ner så blev det genast kyligare

 och det var skönt att dra på sej långkalsongerna och fleecetröjan :)

Månen över fjället

Vi fick en riktigt fin kväll på fjället och på natten kunde vi höra 

hur riporna kacklade alldeles utanför tältet.

Första ripan av sammanlagt sju

I början av dagen höll sej Najo relativt nära, men allt eftersom blev söket som vanligt allt större och ju starkare vittring av fågel, desto dövare blev han, för både visselpipan och mina rop. Att han är helt fenomenal på att hitta åt fåglarna, är det inget snack om, men är vi för långt borta så kan vi se hur han nosar upp dem en efter en och när han fått upp alla, så sticker han iväg och letar upp dem igen.

Är vi däremot i närheten så står han ända tills vi nästan kommit fram, men i sista sekund så tokrusar han fram och kör upp dem innan vi hinner med! Vet inte om han tror att det ska gå till så eller om han helt enkelt tävlar om vem som hinner först. Hur som helst så är det inte roligt och jag vet inte hur man ska komma tillrätta med det...

Vissa gånger står han dock kvar och väntar på mitt kommando...

men då var det där med stoppet...

Men, det gick faktiskt bättre och bättre, alltid något :)

Laddad! Nu är det baske mej min tur...men näää...inte den här gången heller...

Varje gång fylls jag med hopp om att IDAG ska jag lyckas!

 Men det är alltid någonting som går fel,

ibland är jag för långsam, glömmer att osäkra

och ibland är det för mycket träd i vägen...

Vid två tillfällen så kunde jag se var en av riporna landat, 

och vi kopplade Najo för att jag skulle kunna smyga fram, 

men vid det ena tillfället så blev jag så paff när den flög upp 

och vid det andra hann jag inte med.

Jag behöver inte skjuta en massa ripor, det räcker med EN,

för att jag ska få självförtroende och bekräftelse på att jag lyckas som jägare...

Middag: Ris och kyckling, frystorkat

å en snus etterpå ;)

En titt inne hos oss

Nästa dag började vi med att gå en sväng nere i björkskogen. Vi hittade åt kullen från dagen före, men det var för svåra lägen bland trädstammarna. Vi gick därför vidare upp på kalfjället och det dröjde inte länge förrän Najo hittat något intressant. Han rotade runt på samma ställe gång på gång, som han ofta gör, och vi tänkte att det säker inte är något. Så vi avvaktade, medan han drog vidare upp på fjället och det skulle vi förstås inte ha gjort, för en liten stund senare så kunde vi räkna till 14 flyende ripor som gled långt ner över fjällsidan...

Man lär sej alltid något nytt och under den här turen lärde vi oss bla att alltid lita på att det finns fåglar i närheten när Najo börjar rota runt!! och att finns det en fågel, så finns det nästan alltid fler!

Mer än en gång var vi på väg att gå vidare, då ytterligare fåglar lättade vid fötterna...

Fågel på gång

Full fart på myren

Sista dagen började frustrationen över att inte komma till skott, växa sej allt starkare och det i kombination med att Najo allt för ofta ägnar sej åt ensamjakt och stöter upp riporna på egen hand  gjorde mej ganska bister och vid dagens slut gick jag bara rakt in i tältet och grinade(!) Allt snack om att vill man nåt, så kommer man att lyckas, kändes rätt patetiskt. Tankar som" Jag är nog inte gjord för det här, lika bra att jag ger upp, inte har jag lyckats med hunn heller och jag som tänkt skaffa mej en till, jag som inte ens har skjutit en fågel", snurrade i huvudet. 

Den minst sagt tryckta stämningen kändes nog inte så roligt för maken, där han satt alldeles tyst bredvid. Efter en stund föreslår han att vi går upp till tjärn en sväng till. "Nää svarar jag surt, varför då? jag ska då inte jaga nå mer och det är väl inga fåglar kvar där heller"...Men så tänkte jag om...så här kan jag ju inte hålla på. Vi har haft en fantastisk resa och så här ska det väl inte sluta, så vi snörar på oss kängorna och knallar iväg. Det dröjer inte länge förrän Najo står, men ingen av oss hinner med då ripan lättar av sej själv. Najo tar sej an ytterligare en löpa, stelnar till i ett stånd varpå jag går fram, osäkrar...fågeln flyger upp, sneddar mej...jag gör ett anlägg, ser ripan som i slow motion och trycker av PANG! och i samma sekund dimper fågeln ner!! Vaaa!!! Jag träffa!! Men gu, jag gjorde det!!! Såå himla glad jag blev och ripan var så fin! och den största av alla vi fått :D

Så glad och stolt över mej själv!

HA! Där satt den!! ;)

 Vilken himla tur att gubben övertalade mej att gå ut igen, det var helt enkelt meningen!

Efter fem år så är nollan äntligen spräckt :))

...och tankarna på att sluta jaga är såklart bortblåsta!