Rippremiären 2012

Redo att påbörja vandringen uppför...

Vi hade strålande väder på fredagen och det var riktigt svettigt att gå de 3,5 timmarna till vårt slutmål. Vissa stunder trodde jag inte att jag skulle ta mej upp för den första branten och inte blev det bättre när man hörde helikoptertransporten susa förbi ovanför våra huvuden. Tänkte tanken att nästa gång då är det jag som sitter däri. Men vi stretade på och väl framme smakade det fantastiskt gott med en öl och den tuffa vandringen var redan glömd...

Inget släcker törsten som det friska fjällvattnet

Vita fjädrar som inger hopp

Snart framme

Vi kom fram vid halvsju och det dröjde inte länge förrän vi låg i våra sovsäckar och vi snarkade ikapp. Jag vaknade till när brorsan och morbrorn kom fram senare på kvällen. De hade tagit sej dit i mörkret och utan pannlampa dessutom! jag som tyckte jag gjort det bra som hittade dit i fullt dagsljus ;) 

Vår tältplats

Efter en kall natt vaknade vi med is på sovsäckarna och tältet

På morgonen var marken frost beklädd och det var lite kyligt i luften, men det blev snart varmare och under förmiddagen hade vi flera fågelsituationer på en och två ripor åt gången. Najo gjorde en del fina arbeten, men av olika anledningar så flög de innan vi ens hunnit i närheten. Senare på eftermiddagen gick vi på ett annat område, där vi hittade en hel ripkull inne i björkskogen, men även de flög iväg utom skotthåll. Lyckades lokalisera var en av dem landade och smög på den. Men de flyter in så väl att man inte ser dem trots att man bara kan stå nån meter ifrån dem. Den här gången höll Micke nästan på att kliva på den, min bössa sa "klick" och den flög iväg i skydd av alla knotiga fjällbjörkar...

Brorsan och morbrorn jagade med vorsthrarna Hesso och Mikko

Andra dagen började med mulet väder, för att sen återgå till ett ihållande regn, som gjorde att vi efter några timmars jakt i dimma, fick bryta för dagen. Vi hade jagat mestadels uppe på kalfjället på förmiddagen och tänkte tanken som man tänkt flera gånger förut "Här kan det väl inte finnas några ripor..?" Det dröjde inte länge förrän Najo gick på några löpor och vi gjorde oss beredd, men innan vi visste ordet av det så lättade en kull på sex ripor ca 40 meter upp i backen och än en gång på för långt avstånd...

Najo står för en ripkull uppe på kalfjället...

En stunds vila i regnet

Det blev många timmar i tältet den dagen, men vädret rår man ju inte
över och det var bara att hoppas att det skulle ge sej till morgondagen...

Dagen efter var det uppehåll och framåt dagen kom solen igen. Nu var frågan var vi skulle hitta några fåglar, vi snurrade på i videriset och kring myrkanterna. Kändes dött som så mången gång förr, men plötsligt ser man att Najo fått upp vittringen av något och spänningen stiger. Ett par ripor flyger upp, men än en gång ges inget riktigt skottläge. Man kan bara konstatera att detta är en svår jaktform. Först ska man hitta åt fåglarna, sen ska fågeln flyga åt rätt håll också...utan en massa träd i vägen...

 

Väntar på mattes startkommando

På väg tillbaka mot tältet så genade vi över ett berg och tänkte samma tanke som tidigare "Här finns det nog ingen fågel..." och det går än en gång inte länge förrän Najo går på en löpa. Han snurrar på fram och tillbaka, men lyckades inte precisera fåglarna och plötsligt flyger två ripor upp, tätt följda av tre-fyra till. Micke lyckades fälla en, som Najo fick apportera och nu har vi lärt oss att riporna verkligen kan finnas varsomhelst, även om det många gånger kan kännas dött...

Najo med ripan

På tillbaka vägen stöter vi på ännu en kull på 8-10 fåglar och en övertänd Najo följer skallandes efter. Jag håller ögonen på en och ser att den landar ca 100 meter ovanför oss. Tänker att nu är det min tur och gör mej beredd. Ripan flyger upp ca fem meter ifrån mitt riktmärke, men jag är för sen med att skjuta och det blir ett bomskott...

Vi har haft en riktig toppenhelg, men det har varit kallt om nätterna så Najo har fått ligga i sovsäcken med mej. Fågeltillgången kan vi inte heller klaga på, trots att vi inte fick med oss så många hem. Vi har ju sett flera kullar och en hel del singelfåglar. Najo har haft ett bra sök, men har av nån anledning haft svårt att precisera fåglarna, vilket har gjort att han vid flertalet gånger sprungit rakt in i dem. Men han är fenomenal på att hitta åt fågel och han har lyssnat på mitt stannakommando den här gången, så det är bara att jobba vidare. Både han och jag har ju mycket kvar att lära, men vi kommer ett steg närmare för varje gång. Jag är dock lite besviken att jag inte lyckades skjuta nån ripa, men utan att ljuga så är jakten så mycket mer. Naturen, samarbetet med hunden, spänningen, utmaningen...ja listan kan göras lång på hur mycket det ger att vara ute och jag är övertygad om att jag kommer att lyckas i sinom tid (trots att det inte alltid känns så...)

Nu blir det ett par dagars vila, sen återstår det att se hur det ser ut med skogsfågeltillgången iår...